Nya dokumentären I huvudet på Bo av Jon Asp och Mattias Nohrborg beskriver Bo Widerbergs framfart under det progressiva 1960-talet, från tillvaron som författare och hårdför filmkritiker i arbetarklassens Malmö till hans storhetsdagar som omsusad och upphöjd filmskapare i Stockholm och vidare till olika dramatiska äventyr i Cannes och New York. Unikt arkivmaterial varvas med färska intervjuer med bland många andra Stellan Skarsgård, Pia Degermark och Thommy Berggren.
I huvudet på Bo hade världspremiär i Cannes i maj och gick senare under sommaren upp på franska biografer till strålande recensioner. Och nu är den veckans film på Cineville!
Vi har mött regissören Jon Asp för ett samtal om det första helhetsdokumentet om en av Sveriges främsta regissörer.
Du har sagt att avstampet till filmen var att ni kände att Bo Widerberg är bortglömd. Varför tror du att det har blivit så?
Jag tror att han är bortglömd för att han har varit död länge och att han inte var så bra på att ta hand om sitt arkiv – han hade inga människor som arbetade för hans sak, till skillnad mot Bergman och många andra. Så han är bortglömd i folklig mening, däremot så tror jag att filmkritiker och inte minst svenska filmare de senaste decennierna i allra högsta grad tagit stor inspiration från Bo. Många känner till Mannen på taket, men man kanske inte riktigt vet vem regissören är bakom. Det är den historien vi nu vill berätta, för vi upplever att inte bara folk i Sverige utan även cinefiler i Frankrike också vill veta vem personen bakom kameran var. Inte för att man då måste göra en annorlunda tolkning av en film, men för att det ger en dimension till. I det blir det också lättare att gå tillbaka till filmerna vilket vi har gjort, och vilket har varit en stor lust. Även om vi hade väldigt bra koll på Widerberg tidigare så är det speciellt att gå tillbaka och se om filmerna på stor duk. Man ser olika saker varje dag i flera av filmerna.
Var det något du blev överraskad av under arbetet med filmen?
Vi tänkte att vi hade visst koll på honom som person, men en sak som förvånade oss lite var ljudmaterialet som förekommer i filmerna, Sven Fahléns upptagningar från Kvartet Korpen och Kärlek 65 [båda 1963], där han går väldigt hårt åt. Han är rätt ung där, men har väldigt stort självförtroende och väldigt stor pondus redan då. Och när han ska gå igång där i Kvartet Korpen och jobba med sina stolen locations [i Malmö] så är där människor som först stör honom väldigt mycket, som han bara vill ha bort därifrån. Men så svänger han snabbt och inser han att han kan ha nytta av de här utsatta människorna som bor i kvarteret. Det är förvånande att en person kan rymma allt det där självförtroendet fast han är så pass ny.
Vi ville kanske inte analysera metoden så mycket, utan mer skapa en känsla om hur det var att vara på set med Bo Widerberg under hans 60-tal. Men sen ville vi också filma den mindre produktiva delen i Widerbergs karaktär, 70- och 80-talen, där han var mer närvarande som familjefar för Johan, hans fjärde son.
Om man inte sett något av Bo Widerberg, var tycker du man ska börja?
Mannen på taket [1976]. Det är en fängslande film som är en bra början. Så kan man direkt gå vidare till Mannen från Mallorca [1984], som kanske är en minst lika bra film, och sen kan man gå tillbaka hela vägen till 60-talet efter det.
Har du någon personlig favorit?
Barnvagnen är en favorit, för det är en film som överraskar varje gång man ser den. Kvarteret Korpen är också en fantastisk film. De kompletterar varandra: Korpen som har ett väldigt gediget manus som bygger på en teaterpjäs i början, Barnvagnen som nästan inte har något manus alls. Korpen som är fotograferad av en studiofotograf, Limpan Lindeström, och Barnvagnen som är fotad av en amatörfotograf, på ett helt annat sätt, mer fragmentariskt. Att på ett år kunna åstadkomma de två debutverken är så fängslande! Och det går hand i hand med hur svensk filmhistoria sett ut, från 60-talet och fram till idag, att det ofta är debuterna som har varit de bästa hos många – när man är så pass fri fortfarande. Det är tydligt i Barnvagnen.
Vad har han haft för betydelse för nya generationer av svenska filmare?
När jag började läsa film i slutet av 90-talet upplevde jag att det var väldigt mycket läger och att nästan alla var i Widerberg-lägret. Inte så många på Bergmans sida, men det kan ha förändrats lite efter hans död. Från Josef Fares och Lukas Moodysson via Mikael Marcimain och Gabriella Pichler till Ruben Östlund och Lisa Langseth som båda är med i filmen. Jag tror att det i vissa fall kan handla om att skildra ett annat Sverige, det som inte alltid är i centrum. Men jag tror ännu oftare att det handlar om metod: folk som har hört om, eller varit med om, hur Bo Widerberg arbetar. Som så sent som möjligt i processen försöker vara fria och öppna för nya intryck och detaljer. För att göra film så måste du anpassa dig ganska mycket och gå igenom ganska många olika faser, och att då ha Bo Widerberg som en påminnelse i bakgrunden.
“Vad skulle Bosse gjort?”
Exakt. För att bevara sin integritet i den här ganska svåra branschen. Jag hoppas också att unga filmskapare ska inspireras av fantasiförmågan som han hade, och att skapa samtida filmer om akuta situationer i Sverige – så att man inte flyr de ämnen som vi har nära.
I huvudet på Bo har premiär idag 10 oktober och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!