Per Perstrand

**Förhandsvisningar av _Nouvelle Vague_ – klicka på biograferna för mer info:**

★ Stockholm: **[Klarabiografen](https://kulturhusetstadsteatern.se/bio/forhandsvisning-nouvelle-vague-den-nya-vagen)** tisdag 9 december kl 18:00
En timme innan filmen börjar kommer det finnas sminköser som erbjuder 60-talssminkning, samt fotovägg!

★ Stockholm: **[Biocafé Tellus](https://tellusbio.nu/program/nouvelle-vague-cineville/)** torsdag 11 december kl 17:00

★ Malmö: **[Panora](https://panora.se/filmer/nouvelle-vague-den-nya-vagen/)** lördag 13 december kl 20:00

★ Göteborg: **[Capitol](https://www.capitolgbg.se/produktion/nouvelle-vague-den-nya-vagen/)** söndag 14 december kl 15:00

**Förhandsvisningar av _No Other Choice_ – klicka på biograferna för mer info:**

★ Göteborg: **[Capitol](https://www.capitolgbg.se/produktion/no-other-choice/)** måndag 8 december kl 18:00

★ Malmö: **[Panora](https://panora.se/filmer/no-other-choice/)** lördag 13 december kl 19:30

★ Stockholm: **Biocafé Tellus** måndag 15 december kl 19:00

★ Stockholm: **[Zita Folkets Bio](https://zita.se/start/filmer/no-other-choice)** tisdag 16 december kl 20:00

Varmt välkomna!

_Nouvelle Vague – Den nya vågen_ har biopremiär 19 december, _No Other Choice_ 25 december. Tack till TriArt Film och Nonstop Entertainment!

Artiklar & intervjuer

large_previews_dec2025_collage.jpg

medium_previews_dec2025_collage.jpg

small_previews_dec2025_collage.jpg

thumbnail_previews_dec2025_collage.jpg

Se två av årets bästa filmer före alla andra med Cinevillekortet, och ta med en kompis utan extra kostnad

Förhandsvisningar av Nouvelle Vague och No Other Choice – ta med en vän gratis!

Richard Linklater (*Boyhood*, *Before*-trilogin) tar sig an filmhistorien med både stilistisk skärpa och lekfull värme i detta cineastiska porträtt av en brytningstid. Sommaren 1959 håller filmvärlden andan när en ung Jean-Luc Godard påbörjar inspelningen av det som ska bli *Till sista andetaget*, en film som inte bara förändrar hans eget liv utan hela det moderna filmspråket.

Med svartvitt foto, franska dialoger och ömsint detaljrikedom fångar Linklater atmosfären av konstnärlig frihet, uppror och kreativt kaos. Det är en film om att göra film – och om vad som händer när vision och verklighet krockar. *Nouvelle Vague – Den nya vågen* är ett kärleksbrev till en epok då allting kändes möjligt, men också ett personligt avtryck från en regissör som själv format sin karriär i dialog med just detta arv.

En kärleksfull och stilistiskt träffsäker hyllning till den franska nya vågen som tar oss tillbaka till sommaren 1959 och skildrar den kaotiska och kreativa inspelningen av Jean-Luc Godards *Till sista andetaget*.

Nouvelle Vague – Den nya vågen

Man-soo har äntligen allt han vill ha: ett fint hus, en kärleksfull hustru, två barn och två väluppfostrade hundar. Men en dag kommer beskedet ingen förutsett – han har fått sparken. Efter misslyckande på misslyckande i jakten på nytt jobb inser han att han inte har något annat val. Han måste eliminera konkurrensen. 

Med becksvart humor och skarp satir har Park Chan-wook skapat en mörk thrillerkomedi som kritiker kallar hans mästerverk; *No Other Choice* är en skoningslös exposé av onda avsikter och desperat självbevarelsedrift, med *Squid Game*-stjärnan Lee Byung-hun i huvudrollen.

*No Other Choice* hade bejublad världspremiär på Venedigs filmfestival och är hans mest framgångsrika film i hemlandet någonsin, med fler biobesökare i Sydkorea än på hans tidigare publikfavoriter som *Decision to Leave*, *Old Boy* och *The Handmaiden*. 

Man-soo har ett perfekt liv, men får oväntat sparken och blir alltmer desperat till han inser att han inte har något val – han måste eliminera konkurrensen. Park Chan-wook (*Old Boy*, *The Handmaiden*) är tillbaka med en mörk thrillerkomedi som balanserar humor med våld och knivskarp samhällsanalys.

No Other Choice

**Pella Kågerman** och **Hugo Lilja** långfilmsdebuterade 2019 med fyrfaldigt Guldbaggevinnande _Aniara_ efter Harry Martinsons rymdepos. Nu är de tillbaka med en ny science fiction-film som är betydligt mer utflippad och oförutsägbar. _Egghead Republic_ handlar om Sonja – spelad av **Ella Rae Rappaport** – en svensk klubbtjej som skickas till en atombombad radioaktiv öken i det som en gång var sovjetiska Kazakstan. Anställd som illustratör av världens fränaste tidning, Kalamazoo Herald, som styrs av den despotiske och gränslöse alfahannen Dino Davis (Tyler Labine) har hon fått i uppdrag att undersöka rykten om att kentaurer galopperar fritt i den hårt kontrollerade zonen.

_Egghead Republic_ är en genreöverskridande science fiction-satir som är löst baserad på Arno Schmidts roman från 1956 och Pella Kågermans egna erfarenheter som ung reporter på det vrålhippa magasinet Vice. Filmen hade världspremiär i Toronto tidigare i höstas till lysande kritik, och visades nyligen på Stockholms filmfestival. Vi mötte Pella Kågerman, Hugo Lilja och Ella Rae Rappaport inför den svenska biopremiären ikväll.

**Det här är ju er andra science fiction-film efter _Aniara_, och även Ellas andra efter _Ensamma i rymden_. Vad är det i den genren som ni gillar?**

Ella: Jag gillar allegorier. Det handlar ju om vår värld, men det spelas upp i en absurd värld istället. 

Hugo: Vi hamnar ofta i de idéerna. Det är inte ett medvetet val men vi är intresserade av olika existentiella, filosofiska och politiska frågor, och sci-fi lånar sig ju väl till såna ämnen. Sen är det inte renodlad sci-fi, utan som i det här fallet korsade med Pellas erfarenhet från Vice-tiden. Annars hade just de äggen inte blivit till.

**Hur kom ni i kontakt med Arno Schmidt-boken som filmen bygger på?**

Pella: Det var en tysk professor på Mejan [Kungliga konsthögskolan] som kom och gav mig den boken och sa: det här tycker jag du och Hugo ska göra film på. Den är utgiven 1957, ett år efter _Aniara_. Jag läste den och fattade mindre än hälften. Arno Schmidt var översättare från tyska till engelska, så han ville skriva en bok på tyska för att jävlas med översättare, så att han inte skulle låta sig översättas. Läser man den engelska översättningen så är det jättemånga fotnötter. _Aniara_ framstår som chic lit i jämförelse! Svårt språk och en väldigt, väldigt manlig blick – jättekåt manlig journalist åker till Nevadaöknen efter atombombens fall. Den utspelar sig 2008 som då var i framtiden och det fick mig att tänka på att jag faktiskt var i Tjernobyl med ett gäng kåta journalister 2004. Och då insåg jag att jag kunde använda boken och den egna erfarenheten. Jag kände karaktärerna, så det gick väldigt snabbt sedan att skriva manus.


**Jag kommer ihåg när Vice var som hetast och ansågs vara den ballaste tidningen i hela världen. Hur pass verklighetsbaserat är det som skildras i filmen?**

Pella: Det har inte druckits i kaktusar men det har skett ännu värre grejer. Hur berättar man något som är sant? Det kanske man gör just genom att höja upp det ännu mer. Och skildra att vi existerar väldigt konkret här, men också i våra huvuden. Att man inte bara är på en plats i rummet utan också i tankarna, i drömmarna, i minnen. 

Hugo: Ofta när man tänker sig en skildring av verkligheten så är det att man ställer upp en kamera och så visar man den yttre världen som den ser ut just nu. Men det är inte det en människa befinner sig i så mycket som den inre världen – tankar och förflutet och framtid som löds ihop. Vi är mycket mer i vår drömvärld till vardags. 

Pella: Hur berättar man något som är verkligt sant? Vi pratade också om vad en myt egentligen är. Vi har  varit inspirerade av [monomyten](https://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lteresan) och Jung. Det finns en kentaur i vår film och det är ju en mytologisk varelse. Vad skiljer myter från sagorna? Idag säger man ofta att myter inte är sanna, men de var ju sannare än sagorna. Sen är det också en epokfilm från 2004, nästan ett kostymdrama i en svunnen tid, innan #metoo. Och som du säger: Vice var verkligen häftigt. Varje republik har sina egna hjältar och olika hagar och i livet och så hoppar man mellan olika hagar lite sömlöst – plötsligt är man är medelålders och beundrar gott föräldraskap, eller en bra regissör. Och nu gör vi _Wallander_ [kommande serie för TV4] och jag har verkligen börjat beundra polisen på ett helt nytt sätt. Som gudomar. Fast jag känner ju att jag har fel när jag tänker så. Utbildningen på polishögskolan är ju inte så jättelång, men i mitt huvud just nu så är det Sveriges absolut brightest som blir poliser eller internutredare. 

Hugo: Det där är ju intressant vilka regler och ideal som gäller i en viss klick. Och vad man gör för att klättra och vara någon i det sammanhanget. 

Ella: Jag fattade inte riktigt när vi började spela in att jag spelade Pella! Men det var skönt i efterhand, för annars hade jag nog känt att jag var tvungen att fråga dig en massa. Jag minns att när jag väl förstod det så började jag fråga dig, och då svarade du inte riktigt på frågorna. Det är jag väldigt tacksam över. Annars hade det nog satt spärrar i mig. Nu fick jag verkligen göra ett helt eget karaktärsarbete och var väldigt fri i det.

**Scenerna från den förbjudna zonen i Kazakstan är inspelade på Gotland, berätta?**

Hugo: Ja, det mesta är i samma kalkbrott. Men det där har också varit en organisk process. I boken så är det Nevadaöknen och i början tänkte vi att vi skulle åka till Death Valley. Sen var vi på grekiskt bröllop, träffade en grekisk producent och så började vi tänka att man kanske ska spela in det på Kreta där det finns lite öken. Då höjde vi upp de mytologiska dragen som finns i filmen med kentaur och allt, i ett postnukleärt Grekland. Senare när vi var på Bergmanveckan [på Fårö] såg vi att det också är ett slags ökenlandskap. Vi blev rekommenderade olika platser, stelnade gruvstag som ser ut som ett slags molnlandskap, postnukleärt.

Pella: Ja, och så började vi googla baklänges, vilken öken är vitast? Så vi har verkligen anpassat manuset efter platserna. Lite “location is king”. Casting är jätteviktigt, men scenografi och aktivitet med platser är ju väldigt viktigt också. Istället för att bända in och bygga nytt får man anpassa sitt manus efter vad man både har råd och får. 

**Hur är det med den gamla fina klyschan att låg budget frigör kreativiteten, stämmer det? Eller är det bara frustrerande att inte ha mer pengar?**

Pella: Nej, så är det. Det är frustrerande att ha _för mycket_ pengar och för mycket folk. Alltså herregud, det är bara pissjobbigt!

Hugo: För mycket _folk_ iallafall. För mycket _pengar_ tror jag aldrig vi har haft på en film. Men jag håller med. Vi tänkte: det är här vi gör det, med en fotograf, kanske en ljudtekniker och så skådisar. Minimalt. 

Pella: Vi tänkte punkigt: bas och trummor!

**Vad lärde ni er efter _Aniara_, som ni kunde använda i arbetet med _Egghead Republic_?**

Pella: Jag tyckte man lärde sig att man var en sån här “never learner”! Man lärde sig inte. Plötsligt har man gått från att vara ung till att bli medelålders utan har lärt sig något på vägen, men det är klart att när man är medelålders och har barn så förändras runtikringet.

Hugo: Men vi har också lärt oss av _Aniara_ att göra mycket med små medel. Rent hantverksmässigt har vi lärt oss några saker. Vi klarade av att få in allt på en kort inspelningsperiod, så inspelningen gick väldigt smooth. Vi har sliceat en 30 miljoners budget till en tredjedel och tänkte att fan, man behöver inga pengar för att spela in en film! Men sen i postarbetet så märkte man att allting från att kopiera en fil, fixa subtitles eller vad som helst ligger på oss så det har varit ganska tufft. Varenda jävla grej. Det var ju rätt tärande skulle jag säga. Och inte så ekonomiskt hållbart. 

**Det här är en smart film sprängfull av idéer – vad hoppas ni publiken ska ta med sig när de sett den?**

Ella: Jag hoppas att de har haft kul, men att de också ska tänka lite djupare om sig. Det handlar ju mycket om ego och att göra allt för att komma fram och få sin vilja igenom, i ett väldigt individualistiskt samhälle. Att få lite tankar kring det.

Pella: Jag hoppas att folk kan hoppa in i någon annans hage ett tag och hoppa ut, att man ska samtala med varandra. Man får gärna inte tycka om den, men gärna tycka om  den, så kan man prata om det efteråt. Om vi pratar om grekisk mytologi: på Akropolis så tog läkaren hand om kroppen och teaterfolket om själen. Det handlar om att vi behöver prata om olika saker – vilka hjältar har vi, vad är en hjälte, vad är sanning? Olika hjältar har sina olika sanningar. Nu är Wikipedia också hotat och det är så absurt. Vi lever verkligen i olika filterbubblor och det har blivit ännu mer extremt. Så jag hoppas man ju att man kan tycka olika och respektera varann. Prata om det och fortsätta vara olika. 

**Egghead Republic har premiär idag 28 november och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har träffat regissörerna och skådespelaren bakom premiäraktuella Egghead Republic

Egghead Republic – Pella Kågerman, Hugo Lilja och Ella Rae Rappaport om kentaurer, myter och att tänka punkigt

**Alexandra Charles** blev på 60-talet känd som "Nattens drottning "när hennes klubb Alexandra’s revolutionerade Stockholms nöjesliv. Här möttes jetset och vanligt folk i en förtrollande värld av glitter och glamour. När strålkastarljuset slocknade drev Alexandra föreningen 1,6 miljonerklubben (som nyligen bytt namn till Alexandra – för Kvinnor & Hälsa). Idag är hon 78, håller på och förlorar synen på grund av glaukom, och söker erkännande för den hon innerst inne alltid varit. 

**Olivia Kastebring** har gjort filmer om Seinabo Sey, var medregissör på Berlinprisade kortdokumentären _Juck_ (om en kvinnlig danstrupp), och 2018 Guldbaggebelönades hon tillsammans med Mika Gustafson och Christina Tsiobanelis för dokumentären _Silvana – väck mig när ni vaknat._ 

Nu är hon tillbaka med _Alexandra – syns vi inte finns vi inte_ som med unikt arkivmaterial och intervjuer tecknar ett intimt porträtt av en pionjär präglad av både styrka och sårbarhet. Vi träffade henne inför premiären på distributören TriArts kontor i Stockholm.

**Hur kom du in i projektet?**

Jag blev tillfrågad faktiskt. Jag brukar vara den som startar mina dokumentärprojekt själv – jag träffar någon eller brinner för en fråga. Men det här var första gången jag fick en förfrågan, från **Folke Rydén** som var initiativtagare och producent för filmen. Han hade fått nys om att det är en god tid att göra en dokumentär om Alexandra Charles, men han var säker på att det inte skulle vara han som skulle regissera, utan kanske en kvinna. Och då blev jag tillfrågad, för min grej med Silvana-dokumentären och annat jag gjort har varit formstarka porträtt på kvinnor, och vi behövde hitta en bra form på filmen.

**Det känns verkligen som att det finns en tematisk linje bland dina filmer?**

Ja, det har blivit så. Det har inte varit en uttalad agenda utan gått mycket på magkänsla. Jag har dragits till starka karaktärer och då har det helt enkelt blivit kvinnor. När jag fick frågan om det här projektet kände jag att det finns något för min generation, ett romantiskt skimmer över den tiden: Stockholm under 70-80-talet, ett uteliv som inte riktigt finns idag. Och Alexandra har den här nattklubbsdrottnings-auran som jag fascinerades av, och jag såg framför mig ett porträtt av en power-kvinna. Men ganska snabbt, jag tror att det var andra intervjun, sa hon bara "NEJ! Jag har inget att tillföra till det där!"


**Var du förberedd på det?**

Nej, gud nej. Vår tanke från början var att fokusera på nattklubbsåren. Men i och med det där nejet, då var det som att jag bara tänkte, wow! Det här bränns ju ännu mer. Vad bra och intressant! Så projektet har verkligen utvecklats och mer och mer blivit ett porträtt på henne och hela hennes liv. 

Jag kände att vi möttes där, i hennes driv och vilja att blicka framåt och inte titta i backspegeln. Och så började vi prata väldigt mycket om varför hon inte ville titta bakåt. Inte bara på det tunga och jobbiga utan bara generellt. Jag skulle kunna säga att det är en generationsgrej, men också hennes personlighetstyp. Man ältar inte, man klagar inte. Men jag kommer från en generation och har en yrkesroll där man vill prata om känslor och gräva – och hon ville absolut inte. Så det blev en resa i förtroende. Hon släppte in mig, sakta men säkert.

**Hur gjorde du för att komma närmare, var det tid som behövdes?**

Tid, absolut. Men också visa att jag bryr mig om henne. Man måste ju nästan ibland älska sina huvudkaraktärer, vilket man gör efter ett tag eftersom man lär känna varandra och blir genuint nyfiken på vem den här personen är. Men också ha många samtal utanför filmandet. Jag tror att hon också kände att jag inte ville åt några rubriker, men jag ville veta vem hon är. Generellt kan det bli lite enkelspårigt när kvinnor ska porträtteras. Det upplevde jag med Silvana, som mycket var "Den lesbiska rapparen". Det är så lätt att sätta rubriker på folk – och Alexandra blev Nattklubbsdrottningen. Det pratade jag mycket med henne om, att om du känner dig missförstådd så måste vi visa vem du är. För hon har nog känt sig rätt missförstådd, och haft en lång kamp för att bli tagen som seriös.


**Hon är opinionsbildare nu, men hon var det på många sätt även under sin tid som nöjesentreprenör, vilket du skildrar i filmen. Hennes klubbar var inte segregerade vilket var vanligt på 60-talet, Alexandra's blev en viktig arena för Stockholms gaycommunity på 80-talet, med mera. Hur ser hon på det idag?**

Jag tror att hon är medveten om allt det där nu. Men hon gjorde det ju inte för att vara i framkant utan för att hon är genuint nyfiken och gillade trender från utlandet. Jag tror inte att hon då var medveten om att hon flyttade fram gränserna, att hon var först med mycket. Det var nog väldigt naturligt för henne. Samma sak med feminism, jag tror inte alls att hon kände sig som en feminist på den tiden – Grupp 8 var _way too early_ för henne. Men idag kan hon kalla sig feminist, och kan se tillbaka att hon gjorde feministiska handlingar. Hon kom in som 21-åring i ett supermansdominerat nattklubbsliv. Jag tycker att hon har haft ett otroligt mod och drivits av det. Hon slängde sig in med huvudet först. Pionjärer eller ikoner är just det för att de tror på något, att de _gör_ snarare än pratar. 

**Var det någonting du blev förvånad över under arbetet med filmen?**

Många saker. Initialt när jag fick förfrågan blev jag häpen över att det inte hade gjorts en dokumentär om henne innan? Det är helt sjukt faktiskt. Hade hon varit en man så hade det funnits en dokumentär. Och det säger ganska mycket om att vi behöver fler kvinnoporträtt, för att inte skriva ut kvinnor i historien. Jag blev också överraskad över att hon har en otroligt mjuk sida också, jag hade en bild av att hon känner sig så otroligt tuff. Och jag hade ingen aning om att hon hette Lill i början.


[Alexandra Charles föddes 1946 som Lill Gefvert. Hon pluggade på anrika Cornell University i New York och drömde om ett jobb i FN, men blev blixtkär i amerikanen Noel Charles. Tillsammans flyttade de tillbaka till Sverige och startade 1968 den numera legendariska nattklubben Alexandra's i Stockholm.]

**Flera gånger i filmen pratar hon om Lill i tredje person?**

Det är lite signifikativt för Alexandra. Hon är aldrig _en_ person. Det är som att hon vrider sig i sin egen persona. Lill står för det mer familjära, Alexandra är nästan som ett artistnamn. Alexandra är den som ska skina och kindpussa medan Lill är den som vill jobba i FN och göra sina föräldrar stolta. Lill som kanske tar revansch nu, med sitt arbete för kvinnors hälsa. 

Jag brukar säga det till henne: det är som dömt att misslyckas att göra en dokumentär om Alexandra Charles, för hon har levt fem liv!

**Vad hoppas du att publiken ska få med sig?**

Jag minns när vi sprang runt i supervärmebölja i Almedalen. Alexandra är jättestressad och har varit på dåligt humör och rutit åt sin syster. Mitt i allt det där går det på nån låt och hon stannar upp och ansiktet blir rent och hon börjar dansa mitt i gatan. Det är såna moments. Man kan sitta på en föreläsning och mellan talarna ställer hon sig upp och dansar. Det är någon otrolig levnadsglädje som jag hoppas gå fram, att drivas av nyfikenhet snarare än rädsla. Det var en 17-årig kille i Lund som skrev att han blev jätteinspirerad av Alexandra. Jag hoppas att en yngre generation kan känna det. Det finns inte någon åldersgräns på när man ska sluta leva.

**_Alexandra – syns vi inte finns vi inte_ har premiär 31 oktober och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!**

Vi har träffat regissören Olivia Kastebring, aktuell med en intim och ömsint dokumentär om Alexandra Charles

"Hon har levt fem liv" – Olivia Kastebring om nya Alexandra Charles-dokumentären

Anrika Rio invigdes 1958 men har stått tom sedan julen 2020. Bakom initiativet att rulla igång Rios projektorer och öppna ett nytt kulturhus står den ideella föreningen Royal Eskilstuna, som nu söker finansiering från flera håll.

Cineville ger bioälskare i hela landet dubbla incitament att stötta projektet genom att sälja speciellt framtagna stödpaket i sin webbshop. Ett stödpaket ger en fast summa till projektet samtidigt som köparen får en rejäl rabatt på sitt Cineville-abonnemang. Intäkterna från stödpaketen går oavkortat till det nya kulturhuset. Kampanjen pågår fram till 23 november.

– Vi är otroligt glada över att Rio blir en Cinevillebiograf och på så sätt kan ge fler chansen att se mer film till förmånligt pris. Detta blir ett lyft för hela Eskilstunas kulturliv och kommer gagna filmälskare i hela Sörmland oavsett om man vill se de senaste storfilmerna, kvalitetsfilm från hela världen eller klassiker från arkivet. Film är faktiskt bäst på Rio! säger **Alvin Wedstedt**, projektledare.



Nu lanserar vi en kampanj till stöd för  Rio, Eskilstunas nya kulturhus och kommande Cinevillebiograf. 

Rio i Eskilstuna blir ny Cinevillebiograf – stöd vår kampanj!

Äntligen höstlov! Vi tipsar om de bästa och mysigaste filmerna på din Cinevillebiograf.

Förhandsvisningar av Nouvelle Vague och No Other Choice – ta med en vän gratis!

Nouvelle Vague – Den nya vågen

No Other Choice

Senaste artiklarna

Egghead Republic – Pella Kågerman, Hugo Lilja och Ella Rae Rappaport om kentaurer, myter och att tänka punkigt

"Hon har levt fem liv" – Olivia Kastebring om nya Alexandra Charles-dokumentären

Rio i Eskilstuna blir ny Cinevillebiograf – stöd vår kampanj!

Höstlovsbio! 🍂