Egghead Republic – Pella Kågerman, Hugo Lilja och Ella Rae Rappaport om kentaurer, myter och att tänka punkigt

Pella Kågerman och Hugo Lilja långfilmsdebuterade 2019 med fyrfaldigt Guldbaggevinnande Aniara efter Harry Martinsons rymdepos. Nu är de tillbaka med en ny science fiction-film som är betydligt mer utflippad och oförutsägbar. Egghead Republic handlar om Sonja – spelad av Ella Rae Rappaport – en svensk klubbtjej som skickas till en atombombad radioaktiv öken i det som en gång var sovjetiska Kazakstan. Anställd som illustratör av världens fränaste tidning, Kalamazoo Herald, som styrs av den despotiske och gränslöse alfahannen Dino Davis (Tyler Labine) har hon fått i uppdrag att undersöka rykten om att kentaurer galopperar fritt i den hårt kontrollerade zonen.

Egghead Republic är en genreöverskridande science fiction-satir som är löst baserad på Arno Schmidts roman från 1956 och Pella Kågermans egna erfarenheter som ung reporter på det vrålhippa magasinet Vice. Filmen hade världspremiär i Toronto tidigare i höstas till lysande kritik, och visades nyligen på Stockholms filmfestival. Vi mötte Pella Kågerman, Hugo Lilja och Ella Rae Rappaport inför den svenska biopremiären ikväll.

Det här är ju er andra science fiction-film efter Aniara, och även Ellas andra efter Ensamma i rymden. Vad är det i den genren som ni gillar?

Ella: Jag gillar allegorier. Det handlar ju om vår värld, men det spelas upp i en absurd värld istället.

Hugo: Vi hamnar ofta i de idéerna. Det är inte ett medvetet val men vi är intresserade av olika existentiella, filosofiska och politiska frågor, och sci-fi lånar sig ju väl till såna ämnen. Sen är det inte renodlad sci-fi, utan som i det här fallet korsade med Pellas erfarenhet från Vice-tiden. Annars hade just de äggen inte blivit till.

Hur kom ni i kontakt med Arno Schmidt-boken som filmen bygger på?

Pella: Det var en tysk professor på Mejan [Kungliga konsthögskolan] som kom och gav mig den boken och sa: det här tycker jag du och Hugo ska göra film på. Den är utgiven 1957, ett år efter Aniara. Jag läste den och fattade mindre än hälften. Arno Schmidt var översättare från tyska till engelska, så han ville skriva en bok på tyska för att jävlas med översättare, så att han inte skulle låta sig översättas. Läser man den engelska översättningen så är det jättemånga fotnötter. Aniara framstår som chic lit i jämförelse! Svårt språk och en väldigt, väldigt manlig blick – jättekåt manlig journalist åker till Nevadaöknen efter atombombens fall. Den utspelar sig 2008 som då var i framtiden och det fick mig att tänka på att jag faktiskt var i Tjernobyl med ett gäng kåta journalister 2004. Och då insåg jag att jag kunde använda boken och den egna erfarenheten. Jag kände karaktärerna, så det gick väldigt snabbt sedan att skriva manus.

Jag kommer ihåg när Vice var som hetast och ansågs vara den ballaste tidningen i hela världen. Hur pass verklighetsbaserat är det som skildras i filmen?

Pella: Det har inte druckits i kaktusar men det har skett ännu värre grejer. Hur berättar man något som är sant? Det kanske man gör just genom att höja upp det ännu mer. Och skildra att vi existerar väldigt konkret här, men också i våra huvuden. Att man inte bara är på en plats i rummet utan också i tankarna, i drömmarna, i minnen.

Hugo: Ofta när man tänker sig en skildring av verkligheten så är det att man ställer upp en kamera och så visar man den yttre världen som den ser ut just nu. Men det är inte det en människa befinner sig i så mycket som den inre världen – tankar och förflutet och framtid som löds ihop. Vi är mycket mer i vår drömvärld till vardags.

Pella: Hur berättar man något som är verkligt sant? Vi pratade också om vad en myt egentligen är. Vi har varit inspirerade av monomyten och Jung. Det finns en kentaur i vår film och det är ju en mytologisk varelse. Vad skiljer myter från sagorna? Idag säger man ofta att myter inte är sanna, men de var ju sannare än sagorna. Sen är det också en epokfilm från 2004, nästan ett kostymdrama i en svunnen tid, innan #metoo. Och som du säger: Vice var verkligen häftigt. Varje republik har sina egna hjältar och olika hagar och i livet och så hoppar man mellan olika hagar lite sömlöst – plötsligt är man är medelålders och beundrar gott föräldraskap, eller en bra regissör. Och nu gör vi Wallander [kommande serie för TV4] och jag har verkligen börjat beundra polisen på ett helt nytt sätt. Som gudomar. Fast jag känner ju att jag har fel när jag tänker så. Utbildningen på polishögskolan är ju inte så jättelång, men i mitt huvud just nu så är det Sveriges absolut brightest som blir poliser eller internutredare.

Hugo: Det där är ju intressant vilka regler och ideal som gäller i en viss klick. Och vad man gör för att klättra och vara någon i det sammanhanget.

Ella: Jag fattade inte riktigt när vi började spela in att jag spelade Pella! Men det var skönt i efterhand, för annars hade jag nog känt att jag var tvungen att fråga dig en massa. Jag minns att när jag väl förstod det så började jag fråga dig, och då svarade du inte riktigt på frågorna. Det är jag väldigt tacksam över. Annars hade det nog satt spärrar i mig. Nu fick jag verkligen göra ett helt eget karaktärsarbete och var väldigt fri i det.

Scenerna från den förbjudna zonen i Kazakstan är inspelade på Gotland, berätta?

Hugo: Ja, det mesta är i samma kalkbrott. Men det där har också varit en organisk process. I boken så är det Nevadaöknen och i början tänkte vi att vi skulle åka till Death Valley. Sen var vi på grekiskt bröllop, träffade en grekisk producent och så började vi tänka att man kanske ska spela in det på Kreta där det finns lite öken. Då höjde vi upp de mytologiska dragen som finns i filmen med kentaur och allt, i ett postnukleärt Grekland. Senare när vi var på Bergmanveckan [på Fårö] såg vi att det också är ett slags ökenlandskap. Vi blev rekommenderade olika platser, stelnade gruvstag som ser ut som ett slags molnlandskap, postnukleärt.

Pella: Ja, och så började vi googla baklänges, vilken öken är vitast? Så vi har verkligen anpassat manuset efter platserna. Lite “location is king”. Casting är jätteviktigt, men scenografi och aktivitet med platser är ju väldigt viktigt också. Istället för att bända in och bygga nytt får man anpassa sitt manus efter vad man både har råd och får.

Hur är det med den gamla fina klyschan att låg budget frigör kreativiteten, stämmer det? Eller är det bara frustrerande att inte ha mer pengar?

Pella: Nej, så är det. Det är frustrerande att ha för mycket pengar och för mycket folk. Alltså herregud, det är bara pissjobbigt!

Hugo: För mycket folk iallafall. För mycket pengar tror jag aldrig vi har haft på en film. Men jag håller med. Vi tänkte: det är här vi gör det, med en fotograf, kanske en ljudtekniker och så skådisar. Minimalt.

Pella: Vi tänkte punkigt: bas och trummor!

Vad lärde ni er efter Aniara, som ni kunde använda i arbetet med Egghead Republic?

Pella: Jag tyckte man lärde sig att man var en sån här “never learner”! Man lärde sig inte. Plötsligt har man gått från att vara ung till att bli medelålders utan har lärt sig något på vägen, men det är klart att när man är medelålders och har barn så förändras runtikringet.

Hugo: Men vi har också lärt oss av Aniara att göra mycket med små medel. Rent hantverksmässigt har vi lärt oss några saker. Vi klarade av att få in allt på en kort inspelningsperiod, så inspelningen gick väldigt smooth. Vi har sliceat en 30 miljoners budget till en tredjedel och tänkte att fan, man behöver inga pengar för att spela in en film! Men sen i postarbetet så märkte man att allting från att kopiera en fil, fixa subtitles eller vad som helst ligger på oss så det har varit ganska tufft. Varenda jävla grej. Det var ju rätt tärande skulle jag säga. Och inte så ekonomiskt hållbart.

Det här är en smart film sprängfull av idéer – vad hoppas ni publiken ska ta med sig när de sett den?

Ella: Jag hoppas att de har haft kul, men att de också ska tänka lite djupare om sig. Det handlar ju mycket om ego och att göra allt för att komma fram och få sin vilja igenom, i ett väldigt individualistiskt samhälle. Att få lite tankar kring det.

Pella: Jag hoppas att folk kan hoppa in i någon annans hage ett tag och hoppa ut, att man ska samtala med varandra. Man får gärna inte tycka om den, men gärna tycka om den, så kan man prata om det efteråt. Om vi pratar om grekisk mytologi: på Akropolis så tog läkaren hand om kroppen och teaterfolket om själen. Det handlar om att vi behöver prata om olika saker – vilka hjältar har vi, vad är en hjälte, vad är sanning? Olika hjältar har sina olika sanningar. Nu är Wikipedia också hotat och det är så absurt. Vi lever verkligen i olika filterbubblor och det har blivit ännu mer extremt. Så jag hoppas man ju att man kan tycka olika och respektera varann. Prata om det och fortsätta vara olika.

Egghead Republic har premiär idag 28 november och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!