Demonstrationståg, koranbränningar, klimataktioner. Mitt i stormens öga står en grupp svenska poliser vars uppgift är att säkra allas rätt till yttrandefrihet i vår polariserade samtid. En brokig grupp starka viljor med mycket humor och ett gemensamt kall att försvara demokratin – med dialog som vapen.
Dialogpolisen bildades efter Göteborgskravallerna 2001 för att fungera som en länk mellan polisledning och civilsamhället. Dokumentärfilmaren Susanna Edwards följde dem under ett ytterst dramatiskt år, och idag är det biopremiär för Dialogpolisen – en unik inblick i en yrkesgrupp som har en till synes omöjlig uppgift.
Hur kom det sig att du valde att göra filmen?
Susanna Edwards: Jag har själv haft en del kontakt med polisen som aktivist, när jag var yngre, och min bild var att banala situationer väldigt snabbt kunde eskalera till någonting som blev väldigt aggressivt. Så när jag hörde talas om dialogpoliserna blev jag nyfiken och tog kontakt. Att se hur de arbetade uppsökande och med samtal kändes otroligt hoppingivande. I ett större perspektiv så är det den typen av konfliktlösning och förebyggande arbete som det pratas väldigt lite om, och som jag skulle önska att fler hade tillit till.
Fanns det någon tvekan i polisgruppen att låta Susanna och hennes team komma så nära?
Jimmy Endeley: Det fanns en skepticism från början hos oss. Vår verksamhet har stundtals mötts av missförstånd och förutfattade fattade meningar om vad vi egentligen håller på med. Och det fanns olika viljor i gruppen om vi skulle ställa upp på filmen eller inte. Vi jobbar också med saker som kan vara känsliga ibland, sekretessbelagda grupper som kanske inte vill synas. Så det var en balansgång, men efter ett tag blev Susanna och teamet en naturlig del av vår arbetsmiljö.
Susanna: Första inspelningsdagen, i januari 2022 under en demonstration med Frihetsrörelsen, blev jag hela tiden avbruten av Jimmie som gjorde tecken att det här får du inte filma. Och jag tänkte: Jag kan ju fan inte göra film om du hela tiden avbryter! (skratt)
Carl-Johan Ahlström: Du vann vårt förtroende. Och jag tror att du fick använda våra metoder för att vinna förtroende hos motparten, demonstranter och andra, och att du fått deras perspektiv på oss. Jag gillar mitt jobb jättemycket, jag älskar det. Men när vi fick se de första klippen blev jag ändå tagen: jäklar, det här är ju spännande!
Jimmy: Ett av våra åtaganden är att stå för ett motpartsperspektiv gentemot myndigheter. Att fungera som en länk mellan arrangörer, deltagare och polismyndigheten. Vi har ofta ganska djup kunskap om de här grupperna och del av dem bär på kollektiva minnen som kan vara från väldigt, väldigt långt tillbaka. Till exempel poliser som bär balaklavor som täcker ansiktet bara för att det är kallt, men det kan trigga någonting. Eller ridande poliser, som väcker minnen av hur polisen hanterade demonstranter från arbetarrörelsen i början av seklet. Vi som dialogpoliser behöver sätta oss in i det. Vara lite nördiga, sätta saker i kontext, hela tiden diskutera och förstå samtidsfenomen, eftersom en stor del av arbetet bygger på kunskap.
Vi får se väldigt starka känslor i filmen, som en bilist som blir skogstokig när en demonstration stoppar framkomsten och nästan kör över en av era kollegor. Hur diskuterade ni kring filmteamets säkerhet?
Susanna: Jag minns en sammankomst som Rasmus Paludan hade i Husby där det verkligen var bestämt att vi måste hålla oss exakt till var polisen sa att vi skulle stå. Annars kunde vi väldigt mycket röra oss helt fritt. Då lärde jag mig till exempel att man ska stå nära kravallstaket för att inte få saker på sig. Annars så var det för mig eufori – att äntligen för första gången få passera polisavspärrningar, på insidan! Jag var den enda journalisten som fick vara innanför där och röra mig fritt. Det var häftigt.
Jimmy, du arbetade länge som skådespelare innan du sadlade om till polis. Kan du använda de erfarenheterna på något sätt i jobbet som dialogpolis?
Det tror jag absolut. Det handlar om inlevelseförmåga, och lyssnande. För mig handlar det om mötet mellan människor, utan ett möte blir det ingenting. Det tror jag att jag har med mig: att vi lyssnar mer än vi pratar.
Carl-Johan, du säger vid ett tillfälle i filmen att när du började i polisen var livet enkelt, nu är det som ett 500-bitarspussel.
Jag har jobbat som polis sen början av 90-talet, med demonstrationer och publika evenemang. Samhället var enklare då, mer svart och vitt, höger-vänster-demonstrationer. Sista tio åren så har det blivit lite mer komplext. Vi jobbar mycket med migrerade konflikter – människor som har flytt från regioner och land, och tar med sig sin konflikt. Man bedriver opinion för att påverka svensk utrikespolitik eller att man vill lyfta frågan om sin utsatthet i sitt hemland. Nu har vi förmånen att fördjupa oss och lära oss mer, men det blir ju mer komplicerat när man är ute på gatan. Och opinionsbildande ser annorlunda ut, folk är på gatan men man bedriver debatt på sociala medier.
Kunskapsnivån om samhället och den västerländska liberala demokratin, den tar vi för given. Men den är utsatt för påtryckningar där man vill förändra den. Därför är det viktigt att vi står fast och stadigt i det här. Vi har klarat stormar förut och det gör vi nu också. Jag tror alla brinner av att vi vill lämna efter oss till våra barn något bättre än vad det är nu.
Susanna, vad har du lärt dig under arbetet med filmen?
Jag har nog lätt för att försvara min ståndpunkt, och kan bli väldigt debattinriktad. Att umgås med dialogpoliserna i deras arbete har varit en skola i att ta det lite lugnt, lyssna, vara nyfiken på, intresserad av motpartens perspektiv. Att respektera andra åsikter och utifrån det istället skapa någon sorts dialog. Att hitta tilliten till att dialog, medling, diplomati är viktiga byggstenar för att vi ska kunna försvara vår demokrati. Min förhoppning med filmen är att den ska ge en påminnelse om att dialog är ett verktyg på alla olika nivåer som är otroligt viktigt.
Jimmy: Du resonerar precis som en dialogpolis! (skratt)
Susanna: Haha, jag har blivit indoktrinerad... Den här polisgruppen har ju också väldigt mycket humor, vilket är med i filmen. Snuthumor kan vara ganska rå, men det passar mig perfekt.
För mig var det viktigt att både skildra polisernas arbete och vara politiskt opartisk, hålla balansen. Filmen är ju ett slags diskussionsunderlag. Yttrandefriheten är en supergrundbult – men har vi en för bred, för stor yttrandefrihet? Ska den begränsas eller ska den göras ännu vidare? Vad är rätt och vad är fel? Vad vill vi försvara?
I filmen har vi med Almedalen och vi har med provocerande scener med klimataktivister och Rasmus Paludan. Många kommer fram till mig efteråt och säger att nu har jag tänkt på den här filmen i tre dagar. Det kan vara allt från 23-åringar till 82-åringar. Det är en film som väcker väldigt mycket känslor och tankar.
Dialogpolisen har biopremiär fredag 25 april och kan ses på flera Cinevillebiografer. Se visningstider här!
