I ett litet samhälle i Värmland lever änkemannen Olof ett stillsamt liv som biodlare och försöker få kontakt med sin tonårsdotter, men de har svårt att dela sorgen. Adam Lundgren och Hedvig Nilsson (som gör en imponerande filmdebut) spelar huvudrollerna i Marcus Carlssons film, en vacker och berörande berättelse om förlust, familj och hopp.
Biodlaren var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival tidigare i år där den plockade hem både Publikpriset och skådespelarpriset för Adam Lundgren. Nu rullar den på bio till strålande recensioner och är Veckans film på Cineville.
När vi träffar Adam Lundgren och Marcus Carlsson i Stockholm har de precis kommit tillbaka från en premiärturné med besök på ett tiotal orter, däribland värmländska Åmotfors där filmen är inspelad.
Berätta om turnén?
Marcus: Det var helt otroligt. Man kommer in i ett Folkets Hus som som har funnits i hundra år och varit bio extremt länge, och så är det 240 pers där, knökfullt och varmt, och man står och tittar ner på publiken… Det är ju magiskt alltså! Det har varit så fina möten. Gullspång också, en ganska liten biograf, knökfullt. Det har varit rörande, just det där att man inte sitter hemma och kollar utan verkligen delar upplevelsen, och även det otroliga föreningslivet. Det börjar röra på sig, bion börjar få tillbaka sin status. Jag tror det är en ny trend, vhs:er och dvd:er är tillbaka. Vi vill ha någonting, vi är trötta på att bara streama. Vi vill känna på saker igen. Och det gjorde mig väldigt rörd.
Ni har skrivit Biodlaren tillsammans?
Adam: Ja, Marcus har haft den i huvudet i tio år ungefär.
Marcus: Det låter så länge när du säger det! Men det har varit en lång process.
Adam: Ja, och så har det handlat om olika saker. Men sen sa vi att vi skriver ihop i ett år, och då hoppade jag in. Vilket jag är väldigt glad över, för många regissörer kan ju vara rädda för att släppa in en skådespelare i manusarbetet.
Marcus: Och så hade vi hittat Hedvig också ungefär ett år innan och kunde specialskriva lite runt henne också, för att det skulle kännas mer organiskt.
Var kom berättelsen från?
Marcus: Jag ville undersöka kontakten mellan två personer som försöker släppa in varandra. Det var något med det där mötet som jag tyckte var fint – hur man kan möta varandra som barn till en pappa eller till en mamma.
Adam: Två personer som egentligen dealar med samma sak men som aldrig har lyckats mötas, och att se dem försöka. Hur svårt det kan vara ibland att prata om vissa saker som ändå rör dem som är en närmast.
Marcus: Jag känner igen mig i det. Många säger att tiden läker, men jag kan inte riktigt hålla med. Om det handlar om sorg så tycker jag att ju längre tiden går, desto svårare är det att ta upp det. Man känner att tåget har gått på ett sätt. Men jag har en magkänsla att yngre generationer blivit bättre och bättre på att säga rakt ut vad de känner och tycker.
Varför utspelar sig filmen just i Värmland och Åmotfors?
Marcus: Jag är uppväxt i Värmland, Arvika och Karlskoga. Och Åmotfors valde vi för att jag ville ha en stad som kändes lite amerikansk. Arvika ser inte ut så, det är en ganska pittoresk, fin stad. Men Åmotsfors är mer ruff. Det är en väg, ett tåg, det klassiska. Någon sa till mig att det kändes som Texas, och han hade bott i Texas. Jag kände direkt att det är där vi ska vara.
Alla i filmen pratar bred värmländska. Hur arbetade ni med dialekten?
Adam: Först jobbade jag med en dialektcoach som heter Oskar Juhlin, och han använde också Hedvig mycket – hon fick läsa in vissa texter så att han kunde identifiera vilka ljud hon använde till vilka ord. Det satt jag och tragglade med. Och sen i sista steget så fick både Hedvig och hennes pappa läsa in alla mina repliker. Jag ville ha två olika röster som sa replikerna på olika sätt så att det inte fastnade i ett specifikt sätt. Då märkte vi att Hedvigs pappa använde andra ord, medan Hedvig sa som det stod i manus. Han förklarade att ibland så anpassar vi oss till folk som inte är härifrån undermedvetet för att ni ska förstå bättre. Så det är nog det hon har gjort! För han sa saker som hôss ärrä märrä? [hur är det med dig?] och schlepte och det var glingt [halt] och sånt där.
En del ord i värmländskan låter nästan norska?
Marcus: Det är väldigt norskt. Hedvig säger sinna också när hon är arg, och sint heter det på norska. Åmotfors är lite halvnorskt också, de lyssnade på norsk EPA också vilket vi har med i filmen. Det var ju no no till svensk EPA sa de! Då fick jag lite russe EPA som de skickade till mig när jag klippte.
Har ni några favoritord?
Adam: Jag gillar schlepte faktiskt. Glingt är fint också. Det var pocka som jag säger vid ett tillfälle när jag måste tagit fel glas: “Jag pocka tage fel glas”. Vad fan säger du? Vi kan inte ha det på fler ställen för då blir det för svårt.
Marcus: Det är så fint med kär tycker jag, alltså “karl” eller “kille”. Du är en riktig kär. Och je åg, “jag också”. Det är ett vackert spåk, som ett eget land, väldigt långt ifrån andra dialekter och väldigt vackert. Som en liten melodi.
Biodlaren visas nu på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!
