Alexandra Charles blev på 60-talet känd som "Nattens drottning "när hennes klubb Alexandra’s revolutionerade Stockholms nöjesliv. Här möttes jetset och vanligt folk i en förtrollande värld av glitter och glamour. När strålkastarljuset slocknade drev Alexandra föreningen 1,6 miljonerklubben (som nyligen bytt namn till Alexandra – för Kvinnor & Hälsa). Idag är hon 78, håller på och förlorar synen på grund av glaukom, och söker erkännande för den hon innerst inne alltid varit.
Olivia Kastebring har gjort filmer om Seinabo Sey, var medregissör på Berlinprisade kortdokumentären Juck (om en kvinnlig danstrupp), och 2018 Guldbaggebelönades hon tillsammans med Mika Gustafson och Christina Tsiobanelis för dokumentären Silvana – väck mig när ni vaknat.
Nu är hon tillbaka med Alexandra – syns vi inte finns vi inte som med unikt arkivmaterial och intervjuer tecknar ett intimt porträtt av en pionjär präglad av både styrka och sårbarhet. Vi träffade henne inför premiären på distributören TriArts kontor i Stockholm.
Hur kom du in i projektet?
Jag blev tillfrågad faktiskt. Jag brukar vara den som startar mina dokumentärprojekt själv – jag träffar någon eller brinner för en fråga. Men det här var första gången jag fick en förfrågan, från Folke Rydén som var initiativtagare och producent för filmen. Han hade fått nys om att det är en god tid att göra en dokumentär om Alexandra Charles, men han var säker på att det inte skulle vara han som skulle regissera, utan kanske en kvinna. Och då blev jag tillfrågad, för min grej med Silvana-dokumentären och annat jag gjort har varit formstarka porträtt på kvinnor, och vi behövde hitta en bra form på filmen.
Det känns verkligen som att det finns en tematisk linje bland dina filmer?
Ja, det har blivit så. Det har inte varit en uttalad agenda utan gått mycket på magkänsla. Jag har dragits till starka karaktärer och då har det helt enkelt blivit kvinnor. När jag fick frågan om det här projektet kände jag att det finns något för min generation, ett romantiskt skimmer över den tiden: Stockholm under 70-80-talet, ett uteliv som inte riktigt finns idag. Och Alexandra har den här nattklubbsdrottnings-auran som jag fascinerades av, och jag såg framför mig ett porträtt av en power-kvinna. Men ganska snabbt, jag tror att det var andra intervjun, sa hon bara "NEJ! Jag har inget att tillföra till det där!"
Var du förberedd på det?
Nej, gud nej. Vår tanke från början var att fokusera på nattklubbsåren. Men i och med det där nejet, då var det som att jag bara tänkte, wow! Det här bränns ju ännu mer. Vad bra och intressant! Så projektet har verkligen utvecklats och mer och mer blivit ett porträtt på henne och hela hennes liv.
Jag kände att vi möttes där, i hennes driv och vilja att blicka framåt och inte titta i backspegeln. Och så började vi prata väldigt mycket om varför hon inte ville titta bakåt. Inte bara på det tunga och jobbiga utan bara generellt. Jag skulle kunna säga att det är en generationsgrej, men också hennes personlighetstyp. Man ältar inte, man klagar inte. Men jag kommer från en generation och har en yrkesroll där man vill prata om känslor och gräva – och hon ville absolut inte. Så det blev en resa i förtroende. Hon släppte in mig, sakta men säkert.
Hur gjorde du för att komma närmare, var det tid som behövdes?
Tid, absolut. Men också visa att jag bryr mig om henne. Man måste ju nästan ibland älska sina huvudkaraktärer, vilket man gör efter ett tag eftersom man lär känna varandra och blir genuint nyfiken på vem den här personen är. Men också ha många samtal utanför filmandet. Jag tror att hon också kände att jag inte ville åt några rubriker, men jag ville veta vem hon är. Generellt kan det bli lite enkelspårigt när kvinnor ska porträtteras. Det upplevde jag med Silvana, som mycket var "Den lesbiska rapparen". Det är så lätt att sätta rubriker på folk – och Alexandra blev Nattklubbsdrottningen. Det pratade jag mycket med henne om, att om du känner dig missförstådd så måste vi visa vem du är. För hon har nog känt sig rätt missförstådd, och haft en lång kamp för att bli tagen som seriös.
Hon är opinionsbildare nu, men hon var det på många sätt även under sin tid som nöjesentreprenör, vilket du skildrar i filmen. Hennes klubbar var inte segregerade vilket var vanligt på 60-talet, Alexandra's blev en viktig arena för Stockholms gaycommunity på 80-talet, med mera. Hur ser hon på det idag?
Jag tror att hon är medveten om allt det där nu. Men hon gjorde det ju inte för att vara i framkant utan för att hon är genuint nyfiken och gillade trender från utlandet. Jag tror inte att hon då var medveten om att hon flyttade fram gränserna, att hon var först med mycket. Det var nog väldigt naturligt för henne. Samma sak med feminism, jag tror inte alls att hon kände sig som en feminist på den tiden – Grupp 8 var way too early för henne. Men idag kan hon kalla sig feminist, och kan se tillbaka att hon gjorde feministiska handlingar. Hon kom in som 21-åring i ett supermansdominerat nattklubbsliv. Jag tycker att hon har haft ett otroligt mod och drivits av det. Hon slängde sig in med huvudet först. Pionjärer eller ikoner är just det för att de tror på något, att de gör snarare än pratar.
Var det någonting du blev förvånad över under arbetet med filmen?
Många saker. Initialt när jag fick förfrågan blev jag häpen över att det inte hade gjorts en dokumentär om henne innan? Det är helt sjukt faktiskt. Hade hon varit en man så hade det funnits en dokumentär. Och det säger ganska mycket om att vi behöver fler kvinnoporträtt, för att inte skriva ut kvinnor i historien. Jag blev också överraskad över att hon har en otroligt mjuk sida också, jag hade en bild av att hon känner sig så otroligt tuff. Och jag hade ingen aning om att hon hette Lill i början.
[Alexandra Charles föddes 1946 som Lill Gefvert. Hon pluggade på anrika Cornell University i New York och drömde om ett jobb i FN, men blev blixtkär i amerikanen Noel Charles. Tillsammans flyttade de tillbaka till Sverige och startade 1968 den numera legendariska nattklubben Alexandra's i Stockholm.]
Flera gånger i filmen pratar hon om Lill i tredje person?
Det är lite signifikativt för Alexandra. Hon är aldrig en person. Det är som att hon vrider sig i sin egen persona. Lill står för det mer familjära, Alexandra är nästan som ett artistnamn. Alexandra är den som ska skina och kindpussa medan Lill är den som vill jobba i FN och göra sina föräldrar stolta. Lill som kanske tar revansch nu, med sitt arbete för kvinnors hälsa.
Jag brukar säga det till henne: det är som dömt att misslyckas att göra en dokumentär om Alexandra Charles, för hon har levt fem liv!
Vad hoppas du att publiken ska få med sig?
Jag minns när vi sprang runt i supervärmebölja i Almedalen. Alexandra är jättestressad och har varit på dåligt humör och rutit åt sin syster. Mitt i allt det där går det på nån låt och hon stannar upp och ansiktet blir rent och hon börjar dansa mitt i gatan. Det är såna moments. Man kan sitta på en föreläsning och mellan talarna ställer hon sig upp och dansar. Det är någon otrolig levnadsglädje som jag hoppas gå fram, att drivas av nyfikenhet snarare än rädsla. Det var en 17-årig kille i Lund som skrev att han blev jätteinspirerad av Alexandra. Jag hoppas att en yngre generation kan känna det. Det finns inte någon åldersgräns på när man ska sluta leva.
Alexandra – syns vi inte finns vi inte har premiär 31 oktober och visas på flera Cineville-biografer – klicka på filmen för visningstider!
